Vem pratar du med när du leder andra?

Det har varit en sådan dag.

Ett svårt samtal med en medarbetare. Ett beslut som måste fattas, trots att du inte har hela bilden. Information som du vet kommer att påverka andra, men som du ännu inte kan dela.

På vägen hem fortsätter tankarna att snurra. Du går igenom samtalet igen. Funderar på om du sa för mycket, för lite, eller kanske helt fel sak.

Väl hemma öppnar du dörren och någon frågar hur dagen har varit. Och plötsligt kommer allt på en gång. Inte nödvändigtvis detaljerna, dem vet du att du behöver behålla för dig själv, men frustrationen, oron och alla de där tankarna som inte riktigt har hittat sin plats.

Det är mänskligt. Ibland behöver man bara få säga saker högt.

Men familjen eller vännerna runt middagsbordet är kanske inte alltid rätt bollplank. De känner dig, bryr sig om dig och vill gärna hjälpa. Samtidigt ser de situationen genom sin relation till dig. De har inte heller tillgång till hela bilden, och det ska de kanske inte ha.

Så vem pratar du med?

När du vet mer än du kan berätta

Som chef eller ledare får du ofta veta sådant som andra ännu inte vet. Det kan handla om en förändring som planeras, en person som inte fungerar i sin roll eller ett beslut som ännu inte är förankrat.

Du förväntas hantera informationen varsamt, samtidigt som du själv ska förstå vad den innebär och hitta ett sätt att agera. Det kan bli en ensam plats att befinna sig på, även när du har både kollegor, vänner och familj omkring dig.

Att bära ett ansvar innebär inte att du alltid vet exakt vad du ska göra med det. Ibland behöver du någon som lyssnar medan du prövar dina tankar. Någon som kan hjälpa dig att skilja på vad du vet, vad du tror och vad du själv känner inför situationen.

Det är inte alltid ett råd du behöver. Ibland behöver du få tänka färdigt.

”Jag tar det sen”

En annan möjlighet är förstås att inte prata om det alls. Du lägger undan tanken och fortsätter med nästa möte, nästa beslut och nästa sak på listan.

Jag tänker ibland på det som en liten förnekelsebox. Där hamnar sådant som man inte riktigt har tid eller ork att ta i just nu. Locket åker på och man säger till sig själv: Jag tar det sen.

Och ibland är det faktiskt precis vad man behöver göra. Alla tankar kräver inte uppmärksamhet på en gång. Frågan är vad som händer med dem som fortsätter att komma tillbaka.

De kan dyka upp på väg hem, mitt i natten eller i nästa samtal med samma person. Situationen kanske redan har passerat, men något i den har stannat kvar. Då kan det vara värt att öppna boxen en stund och försöka förstå vad det är som ligger där.

Att få syn på mer än själva situationen

När jag träffar ledare som coach berättar de ofta om en konkret händelse. Någon sa något på ett möte. Ett beslut väckte irritation. Ett samtal blev inte alls som de hade tänkt sig.

Vi börjar där. Men sedan brukar jag vilja stanna kvar lite längre.

Vad var det egentligen som hände i dig? Varför väckte just den kommentaren så stark irritation? Var det orden i sig, eller påminde situationen om något du varit med om tidigare? Och vad kan du lära dig av din reaktion?

Det gäller också de stunder som känns bra. Ett samtal där du kände dig trygg, ett beslut du är stolt över eller ett möte där du verkligen kom till din rätt. Vad var det som gjorde skillnad där? Finns det något i den situationen som du vill ta med dig och ge mer plats åt?

För mig är det där reflektionen blir användbar. Vi ser inte bara tillbaka på vad som hände. Vi blir lite mer nyfikna på oss själva och får möjlighet att förstå våra reaktioner. Den förståelsen kan hjälpa oss att göra mer medvetna val nästa gång.

Någon att tänka tillsammans med

Ett bra bollplank behöver inte ha svar på alla dina frågor. Men det behöver vara någon du har förtroende för, som lyssnar, vågar ställa frågor och inte har en egen agenda i det du berättar.

Det kan vara en mentor, en erfaren kollega utanför den egna organisationen eller en professionell coach. Vem det är spelar mindre roll än att samtalet ger dig utrymme att vara ärlig, också när du är osäker.

Ibland räcker det långt att få höra sig själv sätta ord på det man går och bär på. Ibland behövs någon som stannar upp och säger: Vänta lite. Vad hände där?

Läs också: När du vet att det är dags att lämna, men ännu inte får säga något