När du vet att det är dags att lämna, men ännu inte får säga något

Du vet att du ska lämna.

Kanske är beslutet redan fattat. Kanske har du själv varit delaktig i samtalen som ledde fram till det. Eller så kom beskedet som en överraskning.

Oavsett vilket går du nu till jobbet med en vetskap som du ännu inte får dela. Det finns en plan för när och hur förändringen ska kommuniceras, och tills dess förväntas du fortsätta som vanligt.

Du träffar ditt team. Ni pratar om nästa kvartal, nästa projekt och allt ni har framför er. Någon kommer med en idé som du vet att du förmodligen inte kommer att vara med och genomföra. En annan ställer en fråga om framtiden.

Du svarar så gott du kan. Håller masken. Väljer dina ord.

Det är människor som har arbetat hårt tillsammans med dig. Som har varit lojala, tagit ansvar och hjälpt till att bygga upp det ni har i dag. Och just nu kan du inte berätta för dem vad du vet.

Att bära två verkligheter samtidigt

Jag tror att det där mellanrummet kan vara en av de svåraste delarna av en förändring. Tiden mellan att du själv får veta och att andra får veta.

Utåt fortsätter vardagen. Inuti försöker du förstå vad som händer, vad det betyder för dig och hur du ska hantera nästa steg. Samtidigt vill du göra rätt mot människorna omkring dig.

Du kanske förstår varför informationen inte kan delas ännu. Det kan finnas andra beslut som behöver fattas först, människor som behöver informeras i en viss ordning eller frågor som ännu inte har några svar. Men förståelsen gör inte nödvändigtvis situationen lättare att bära.

Särskilt inte när det handlar om något som du har lagt en stor del av dig själv i.

När någon annan ska ta över

Du har byggt upp något. Inte ensam, förstås, men du har varit där genom de svåra perioderna, fattat besluten och fortsatt när det har tagit emot. Du har lagt tid, kraft och kanske en stor del av din själ i att få det att fungera.

Och nu, när du börjar se resultatet av allt arbete, ska någon annan ta över.

Det är inte konstigt om det väcker frågor. Varför får inte jag vara kvar? Är den som kommer efter mig så mycket bättre? Såg de inte vad jag bidrog med?

Det kan vara svårt att säga de tankarna högt. De passar kanske inte in i bilden av hur en erfaren ledare förväntas reagera. Särskilt inte om du samtidigt ska välkomna din efterträdare och hjälpa till att skapa en bra överlämning.

Men tankarna finns där ändå. Tillsammans med stoltheten över det ni har åstadkommit kan det finnas besvikelse, ilska och bitterhet. Kanske också en känsla av att ha blivit förbigången.

Att släppa taget innan du kan gå vidare

Det är lätt för andra att säga att du ska se framåt. Att det säkert kommer något nytt och spännande. Kanske gör det det. Men just nu är du fortfarande upptagen med att försöka förstå det du lämnar.

En del börjar fundera på om de överhuvudtaget vill stanna kvar i bolaget. Om det här är tacken, varför skulle jag göra det?

Ibland är det en fråga som behöver tas på allvar. Ibland kommer den ur besvikelsen i stunden. Innan du fattar ett beslut som påverkar din framtid kan det därför vara värdefullt att ge dig själv tid att förstå vad du känner och varför.

Vad är det som gör mest ont? Är det att lämna människorna och verksamheten? Att inte få vara med när arbetet bär frukt? Att någon annan har fattat beslutet åt dig? Eller väcker förändringen en fråga om ditt eget värde och hur andra ser på dig?

Det finns inga enkla svar. Men när du börjar förstå vad som ligger bakom känslan kan det bli lättare att skilja själva beskedet från berättelsen du skapar om vad det betyder.

Att någon annan tar över behöver inte betyda att ditt arbete inte har varit värdefullt. Men du kan ändå vara besviken över att det är just nu du ska lämna.

Mitt i hoppet

Jag tänker på det lite som att hoppa från en plats till en annan.

Du har lämnat den plats där du stod, men har ännu inte landat på nästa. Mitt i luften finns inget stadigt underlag, ingenstans att riktigt ta spjärn. Och det är kanske just då någon glatt frågar om du inte är förväntansfull inför allt det nya.

Det är inte säkert. Du kanske är fullt upptagen med att undra varför du överhuvudtaget var tvungen att hoppa.

På vägen kan du hinna tänka att det nog inte är sant. Bli arg över hur det hanterades. Känna dig hotad av tanken på vad förändringen betyder för dig och din framtid. Och sörja det du lämnar bakom dig, människorna, uppdraget och allt det du fortfarande hade velat göra.

Känslorna kommer inte nödvändigtvis i någon prydlig ordning. Vissa dagar kanske du ser möjligheterna. Nästa dag kommer ett mejl, en kommentar eller ett möte som gör dig arg igen. Det betyder inte att du har börjat om från början. Det betyder kanske bara att du fortfarande håller på att förstå vad som har hänt.

För mig handlar acceptans inte om att tycka att beslutet var bra eller att tacksamt le inför förändringen. Det handlar om att efter hand kunna se situationen som den är, förstå vad den har väckt och hitta ett sätt att förhålla sig till den.

Och nej, det behöver inte ske innan fredag bara för att den nya organisationen börjar gälla på måndag.

Ibland behöver man få vara mitt i hoppet en stund. Prata med någon, sortera det som känns och låta både besvikelsen och stoltheten över det man lämnar få plats. Därifrån kan nyfikenheten på vad som kommer härnäst så småningom börja hitta tillbaka.

Vill du läsa mer? Vem pratar du med när du leder andra?

Läs också: När du lämnar din tron